.

Igår sov jag ju hos Fanni. Hehe, vi hade fett kul ! Gunnar 41 år!! hahah bara Fanni fattar ;) haha.
Nej men jag sov där, vi kom hem kring 23.00 Najs huh ? ;) Sen busade vi. Och vi somnade typ 3. På morgonen blev det stressigt, men vi hann med bussen som tog oss till Vallen. Där lirade vi fotboll med: Kevin, Danne, Adam, Tom, Kalle, Stålis, Kembel, Wille, Leo .. aa, sen kommer jag inte ihåg mer :P jag och Fanny va dom ända tjejerna ;) najs :D :D

Men jag har inte mycket mer att säga.. Är det någon som har orkat läsa min Novell btw? :P <3

Skuggan av dig

Klockan stod på 04:36 och jag hade fortfarande inte somnat… Jag låg och tänkte på dig, inget annat än dig.

Efter en timmes tänkande hade jag bestämt mig, jag skulle göra allt för att få tillbaka dig. Du hade lämnat mig och jag blev sårad. Men jag gick vidare.

Nu har det gått ett år jag kan inte sova på kvällarna för det finns inget annat i mitt huvud. Det står bara ”Jonatan” med stora bokstäver och fin test i mitt huvud.

Ditt ansikte är som en guds ansikte. Din röst är som ängla sång i mina tankar. Det finns inget finare för mig. Du är bra på alla sätt… När jag var sjuk kom du med choklad och blommor i handen. Mina föräldrar älskade dig, mina kompisar älskade dig och mest av allt älskade jag dig.

Du sa att du älskade mig hela tiden. Jag frågade mig själv en lång tid, menade han det? När jag tog mig mod och frågade. Då sa du bara, ”klart jag gjorde… Men nu har du förändrats du tror att jag älskar någon annan när jag bara gör två hjärtan i ett sms, du tror att jag inte bryr mig om dig. Men senast igår kom jag till din skola och satt där i två timmar för att vänta på dig. Det visade sig att du inte var där. Det är nog jag som ska ställa frågan till dig”. Jag frågade om han ville lämna mig eller ge mig en andra chans. Då gick han. Och jag har inte hört av honom sen dess. Jag blev krossad.

Men nu, har jag bestämt mig. Jag försökte skriva ett brev när klockan stod på 05:57. Det gick inte speciellt bra… Men jag tyckte att det fick duga.

Det stod:
Hej… Jag vet att det har gått ett år, men jag har inte kommit över dig än. Och jag sa alla dom där sakerna bara för att jag älskade dig så mycket. Och jag tror att jag fortfarande gör det. Jag ville få en andra chans. För jag tror att du och jag är menade för varandra. Om du inte tror det, berätta för mig. Jag skulle kunna ändra hela mig för dig. För utan dig, inget mig. Du var det ända för mig. Alla sa att jag var lycklig och log hela tiden. Varje gång jag fick ett sms, och jag log. Förstod alla att det var från dig. Varje gång det ringde och jag suckade förälskat förstod alla att det var du som ringde. Tänk och tyck vad du vill, men jag kan inte tänka utan att tänka på dig. Allting går bättre när jag tänker Du hjärta Jag. Jag ville bara berätta hur jag kände.
Snälla hör av dig… Puss och kram kommer älska dig för alltid. // Jauqline <3

Jag gick till skolan när klockan slog 08:00. Kom lite sent, men brydde mig inte. Hela dagen var en längtan på att få se ditt namn på min skärm på mobilen eller att komma hem och ha ett brev i brevlådan som var från dig.

Två dagar senare när jag precis tappat hoppet… Och låg i sängen klockan var 23:44. Och jag började få tårar i ögonen. Men kände att jag var tvungen att vara stark och ha tron kvar. Precis då ringer min telefon som ligger på köksbordet. Så jag skyndar mig att tända alla lampor som jag springer förbi. Och jag fick tag i mobilen. Det var dolt nummer.

- Hallå? Sa jag.

- Hej… Sa en röst som fick mig att tappa andan. Jag satte mig ner på en köks stol panikslaget.

- Är det Jonte? Sa jag förvånat.

- Japp… Sa han.

- Åh herregud… Fick du mitt brev? Sa jag nyfiket och kände hur min röst blev skakig.

- Såklart jag fick… Jag måste vara ärlig. Jag har inte kunnat sluta tänka på dig. Har fundera flera gånger på att överraska dig, med att komma till din skola eller komma hem till dig sent på kvällen. Men var rädd att du skulle stöta bort mig. Du ser så bra ut och jag tänkte att du hade fått någon annan. Sa han. Jag hörde att han var ärlig.

- Men gubben… Det finns ingen annan för mig! Du är den ända. Du skulle ha kommit. Om jag hade skickat det här brevet tidigare, hade det hänt så här då också? Sa jag.

- Ja, jag hade inte ens tänkt innan jag ringde dig då. Men nu har det gått så lång tid så hade förlorat hoppet. Sa han ledset.

- Men varför tog du dig aldrig mod och skrev ett brev eller ringde eller någonting sånt? Sa jag och rynkade pannan för mig själv.

- Jag vågade inte… Trodde att du hade en ny och jag ville inte bli så sårad.

- Men hur sårad tror du jag har varit? När du bara reste dig upp och klampade iväg… Sa jag och började känna mig lite irriterad.

- Men jag ångrar djupt att jag gjorde det nu… Snälla, vill du ge mig en andra chans? Sa han och jag blev tyst.

- Eh… Klart jag vill ge dig en andra chans! Vet du hur länge jag har väntat på det här eller? Herregud vad jag är lycklig! Sa jag och hörde hur Jonatan började små fnittra lite.

- Jag älskar dig. Sa han sedan. Och jag menar det. Var inte rädd, för jag ska aldrig lämna dig igen. Hör du det? Sa han och jag kände hans léende genom luren.

- Jag älskar dig också. Vart är du? Sa jag och log allt vad jag hade.

- Jag är utanför ditt hus. Han skrattade till. Och jag gick till ytterdörren.

Där stod han och väntade med sitt gudalika ansikte. Och han kastar sig på mig, jag håller om honom så hårt jag kan. Fan vad jag har saknat honom…

Det här är det bästa som kunde hända mig. Jag har aldrig varit så här lycklig. Jag kommer aldrig lämna honom, och han kommer aldrig lämna mig. Han kysser mig långsamt. Jag besvara kyssen, såklart.

- Det här händer verkligen… Kan inte tro det. Jag älskar dig! Jag kan inte sluta säga det förlåt… Sa jag snällt.

- Nej jag kan knappt tro det själv. Tänk om du inte var den du är och hade skickat det där brevet. Jag älskar dig också. Och kommer alltid göra det. Och du…?

- Mm? Sa jag och log.

- Vi är ämnade för varandra, som du sa. Jag tycker också det. Jag har aldrig älskat någon så här mycket. Älskar inte ens min egen mamma så här mycket som jag älskar dig.

Jag lade huvudet på sne och log.

- Puss på dig.  

- Puss…

Detta skriver jag juste för att man aldrig ska sluta hoppas. Man ska aldrig sluta tro på någonting man verkligen vill ska hända. Det man tror på, ska man få andra att tro på. Lita på mig, det funkar oftast. Om man tror på sig själv och han mod.

// Linn Nordgren 2010-04-24

Love…
♥

Finns det hopp att det kan bli du och jag igen.
 Men ska jag ödsla min tid?
Följa magen eller mitt krossna hjärta?
Följa hjärnan eller viljan?
Många frågor finns, men inga svar.
Bara funderingar.
Det är allt mitt liv är just nu
Funderingar... På dig eller utan dig...
Det kanske finns svar... Men vart?
Är du svaret.. Eller är du frågan?