Frihet
Hon kände hur pulsen gick långsammare och långsammare. Hennes blick fast på en enda funkt, hans slutna ögon. Hennes hjärna var blockerad och lägenheter var så tyst så att tystnaden fick ett eget susade ljud. Hon rörde sig långsamt och försiktigt och lade sina läpper ovanpå hans. Det kändes underligt att inte få någonting tillbaka. Men vad skulle hon göra? Hon kunde ju inte ångra sig nu?
Men hans kärlek till henne var äkta. Det visste hon. Hon tyckte så illa om sig själv, det kändes som att skammen skulle sitta kvar för evigt. Vilket den förmodligen skulle.
Hon hade tagit en vacker människas liv ifrå jorden. Hon hade tänt eld på ett hjärta och sen släckt det med ett lidande. För att visa vem hon egentligen älskade och för att visa vad hon verkligen kunde åstakomma. Hon var djävulen som gjorde vad som helst för att få vad hon förtjänade, och hon visste det. Det var som en drog. Hon kunde verkligen inte sluta.
När hon hade lagt sig bredvid den medvetslösa kroppen skar hennes ringsignal i öronen. Hennes inre del slog en volt när tystnaden bröts.
- Hallå?
- Hej. Hur går det Kim? Sa den mörka rösten. Hon visste inte om det var Daniel eller Erik. Men det hade ingen betydelse. Både två var hemska.
- Det är klart. Vad ska jag göra nu? sa hon och kollade med tårfyllda ögon på Samuel som låg där, tätt intill henne.
- Jag kommer och hämtar dig. Du ska berätta exakt allting. Nu hörde hon att det var Erik. Han hade en ton och ett hot i varje mening han sa.
Tio minuter senare fick hon ett textmeddelande om att hon skulle gå ner och ut ur porten.
Hon satte sig i bilen och var tyst hela vägen till Eriks och Daniels lägenhet.
Lägenheten var som vanligt smutsig och den hade en speciell lukt. Orena kläder, gammal mat, onska samt skamm.
Kim blev tidigt tagen hem ifrån av sina två bröder, Daniel och Erik. Dom bodde i en förort i södra Sverige. Dom ville ha makt över sin egen syster. Dom ville se henne lida.
Varje månad blev hon tvingad att älska en ny man. Få männen att bli förälskade i henne, som dom visste att hon var bra på. Dom valde de olika männen varje gång. Vare sig det var en vacker ung kille, eller en medelålders man med skägg och kulmage. Spelade ingen roll. Sedan tvingades hon att ta livet på männen och sen gjorde bröderna sista jobbet, att ta det värdefullaste de hade och föra bort männen.
De tyckte att hon hade förstört så mycket under hennes barndom.
De både bröderna var hela femton år äldre än Kim.
- Låt höra nu då? Vad gjorde han med dig? Hur kändes det? hur våt blev du? sa Daniel och gav ifrån sig ett hånande leende mot sin bror samtidigt som han knuffade lite retsamt, men ändå allvarligt på Kim.
Kim svarade inte, utan stod bara och stirrade i golvet. Hon ville sjunka genom det hårda trä golvet, som hon blivit nerknuffad på många gånger.
Hon kände för att bara vända på klacken och gå eller göra något hon tänkt mång gånger, döda jäveln. Men det skulle aldrig hända.. Då skulle det bara bli värre.
En klump i magen uppstod när både Daniel och Erik blev tysta. Som att dom bestämde någonting genom ögonkontakten. Läskigt var det i alla fall, riktigt obehagligt.
- Hörrdu Kim... Sa Daniel och blev tyst. En lång stund för att vara Daniel.
Kim tittade fortfarande bara ner i golvet. Hon ville inte möta någon av deras blickar, deras gråblå ögon som stirrade en rakt in i själen.
- Titta på mig Kim. Titta!
Men Kim lyfte inte ett finger. Hon var trött på att lyda deras order. Den här gånger var första gången hon verkligen inte lydde det någon av dom sa. Det kokade i henne, snart skulle hon spricka. hon försökte hålla sig. Medan hon funderade på vad som skulle hända om hon bara gick, tog Erik tag i hennes ansikte med höger hand. Hans tummnagel skar in i hennes kind medan dom andra fyra fingrarna pressades mot hennes käke. Den här gången var hon inte rädd. Men hon skakade av ilska och nervositet. Vad skulle hända här näst? Skulle hon behöva skrika? Skulle hon få ont?
- Du hörde vad jag sa, titta på mig! Eriks röst ekade samtidigt som Daniels hånande djupa skratt.
- Vad? Sa hon och titta rakt in i dom hemska ögonen som satt fastklistrade på det bleka ansiktet.
- Berätta exakt hur det var? Du gillade honom verkligen eller hur? Han var en snygging visst? Sa Daniel och höjde på ögonbrynet.
Eriks tummnagel skar fortfarande hårt in i hennes kind. Hon titta Erik i ögonen medan hon svarade Daniel.
- Det var exakt som alla andra ni tvingar mig vara med. Men han var speciell, ja. Var det något mer du ville? Sa hon när hon slog bort blicken och slet sig loss från Eriks onda händer. Daniel kom mot henne, och ställde sig bara och tittade ner på henne.
- Du är lite uppkäftig idag. Vad har flugit i dig gumman?
Nu var Kim rädd igen.
- Du vet att du inte ska vara det mot varken mig eller Erik eller hur? Sa Daniel och innan Kim ens hann svara laddade han ett slag mot Kims tinning. Kim stönade men stod fortfarande upp för att inte visa svaghet.
- Oj, stark också. Sa Erik och laddade till det andra slaget som träffade kinden precis där hans tummnagel hade skurit in.
Tårarna började rinna på henne medans hon ramlade långsamt ner på trägolvet. Hon lade sig på sidan med händerna ovanför huvudet som skydd.
Men det tredje slaget träffade henne i sidan.
På det kalla golvet somnade hon den natten. Hon drömde många mardrömmar den natten. Hon frös och mådde illa. Men imorgon. Imorgon skulle hon lösa allt. Hon skulle sätta dom på plats.
Morgonen där på vaknade hon med brännande huvudvärk och var så kall att hon hackade tänder så tänderna verkligen smällde ihop. Innan hon gjorde något oväsen av sig lyssnade hon noga så att ingen av Daniel eller Erik skulle råka vara hemma. Hon pustade ut och reste sig upp när hon förstod att hon var helt ensam.
Det satt en lapp på spegeln till vänster i badrummet.
"Titta dig inte för länge i spegeln Kim, den kanske spricker"
- Mogna killar... Sa hon tyst för sig själv medans hon skakade på huvudet. Hon öppnade det största fönstret i köket och tittade försiktigt ut. Lite vinglande och smidigt satte hon sig på förnsterkarmen, hon kände sig fri. För första gången sen hon var ett litet barn. Det kändes i luften att hon skulle lyckas idag. Solen sken och hon kunde höra en fågel här och där. Hon tog ett djupt andetag och blundade. Hon kunde känna hur luften rensade allt ont och bytte ut det till ny och frisk energi som skulle hjälpa henne att nå det hon alltid velat. Frihet.
Hon gick ut ur duschen och insåg att det faktiskt var söndag. Och att dom kunde komma hem vilken tid dom än ville och hade lust med. Hon ville ju inte mista sin chans att faktiskt komma iväg från den där mörka hålan.
Hon tog på sig så mycket kläder hon kunde, och tog en gammal ICA-påse och fyllde med det mest nödvändiga.
Hon log för sig själv när hon funderade på hur det skulle vara att verkligen få klara sig själv. Men vart skulle hon bo? Vart skulle hon ta vägen? Det hade hon faktiskt inte tänkt på innan, men hon får ta och fixa ihop alla pusselbitar senare. Bara hon kommer ut därifrån oskadd.
Hon samlade ihop varenda krona hon såg och varje matbit hon hittade.
Sen stod hon en stund och tittade på det främmande föremålet som låg på ett av brödernas nattygsbord. Ett vapen. Var det nödvändigt? Hon tittade, men vågade inte ta upp det. Hon tänkte att eftersom det var en av hennes bröders, så skulle det inte förvåna henne om den hade någon slags spårningskraft i sig. Men tillslut tog hon tag i det, den måste med om hon ska kunna ge igen på något proffsigt sätt.
Hon höll i vapnet ostadigt och ovant, tänkte vad hon skulle göra med det. Kunde hon ha den i ICA-kassen? Eller skulle hon kanske stoppa den i en annan påse? Hon funderade en stund sen suckade hon och kände att hon började bli stressad.
- Jaja... Sa hon för sig själv och stoppade sen längst ner i samma plastpåse.
Men stressen vad kvar. Behövde hon skynda sig? Skulle dom ha varit hos Samuel nu? Hon tänkte på så mycket att det gjorde lite ont på ena sidan av hjärnan. Hon rös till och bestämde sig för att skynda sig så mycket som möjligt, men hon behövde vara noggran så hon inte missade nånting som kanske skulle förstöra hennes enda chans. som sagt så skulle hon ju inte få en till.
När hon städat efter sig och inte lämnat kvar ett dugg efter sig stod hon vid dörren och tittade in emot den stinkande smutsiga och mörka lägenheten, hon tänkte att detta skulle bli en sista syn av helvetet. Hoppades hon.
Hon stängde dörra försiktigt efter sig. Hon log. Hon var nöjd över sin bestämdhet och att hon fått en envishet, som hon hoppades skulle aldrig ta slut. Hon skulle fortsätta, även om det blev tufft. Hon skulle visa sig värdig ett eget liv. Men hon skulle inte vara ensam.
- Nu kommer jag Samuel, nu kommer jag. Sa hon och gick ner för de två trapporna och ut genom helvetets port.
Erik kollade på Daniel innan dom gick in genom dörren.
- Nu tar vi det nödvändigaste, han är säkert inte speciellt rik. Men man kan ju hoppas.
Daniel nickade och log. Dom gick in långsamt och försiktigt.
- Kim sa att han låg i köket, sa Daniel till Erik som stod med öppen mun och tittade på hans 52 tum platt tv.
- Jaja, vi tar han sen. Kolla den här vettu... Synd att vi inte kan ta med oss den alltså! Den var riktgit schysst.
Dom gick runt och kikade på lite allt möjligt, Erik hittade en låda med silver och guld smycken i. Daneil hittade några pengasedlar här och där och lite värdefulla porslinvaser som man förmodligen skulle få rätt bra betalt för på en antik loppis eller något sådant. Det var inte så mycket mer som var speceillt intressant för dom, men en vinst är pengar. Som Erik alltid sa.
- Har du plastpåsen Daniel? Vi måste dra nu, så inte fittan smiter.
Daniel nickade som vanligt bara till svar och började gå mot köket. Det såg rent ut.
- Var fan är snubben?
- Kanske här, sa Daniel och tittade bakom hörnet. Där låg det bara en köks kniv på golvet, ingenting annat. Han var borta.
- Helvetes jävla skit! Vi måste få tag i han. Han kan komma på oss hur jävla lätt som helst, då är vi fast Erik fattar du? Fast!
