.

Jag vill bara försvinna under marken och aldrig komma tillbaka. Ni vet den känslan, när man gjort bort sig eller ångrar någonting och när man inte vet vart man ska ta vägen än till mammas knä. Man vill bara bli omhändetagen. Man vill bara få känna kärlek och krama någon och känna medkäsnla. Men vad händer om man inte får det? Vad händer om känslorna tar över och du inte kan gå till mammas knä? Och vad händer när ingen annan vet tillräckligt mycket för att bry sig?
Ni vet den känslan, när man vaknar på morgonen och bara önskar att du aldrig hade vaknat egentligen. När du önskar att du aldrig hade fått känna luft igen och kolla dig i spegeln och veta vem du egentligen är. Ni vet den känslan, när det känns som det inte finns någon mening med att gå och lägga sig för man vaknar ändå på morgonen och mår lika outhärdligt dåligt.
Ni vet den käsnlan när man Kurar ihop sig i soffan för att värma sig lite. OCh det känns som att det bara blir kallare runt och kring. Kallare och kallre. Som att världen fryser ut dig, som att du är den ända kvar.
Helt ensam kvar. Inte någon mammas knä, eller kramar från dom du älskar. Bara du. Helt ensam kvar.