Från och med DU ♥
- It was you ♥
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag förlorar och får så mycket på samma gång. Om man bara kunde styra sitt liv. Eller få en önskning som kunde göra hela ens liv bättre. Skulle betyder så jävla mycket. Jag vet exakt vad jag skulle önska mig. Inte att jag skulle få en speciell kille eller få en häst eller någonting sånt där. Det skulle aldrig funka. Jag skulle önska att jag hade ett léende på läpparna resten av mitt liv. Eller kanske att jag verkligen älskade livet och inte hade några rädslor.
Men egentligen... Man kanske behöver vara ledsen ibland, man kanske behöver ha rädslor. Man behöver förmodligen alla sortes känslor. Det är kanske det livet går ut på? Att leva och må bra, på alla sätt och vis. Men vem är jag och säga nåt sånt. Jag är bara 13 år, blir kallad p12 i skolan. Kan inte få skriva dikter för att jag tydligen är för ung enligt vissa. Vad vet dom om mig liksom? Absolut ingenting.Ingen vet allting om mig. Faktiskt. Inte ens min mamma, pappa, syster, bror eller min bästa vän. Knappt jag. Men snart, vet inte hur lång tid det kommer ta ska jag förstå mig på det mesta med mig själv. Men inte min omgivning. Jag vill ha spänning, jag tycker om när saker händer som jag inte riktigt förstår. För jag vill ta reda på det själv. Jag vet att jag inte tänker som alla andra. Jag är anolunda. Alla är det på olika sätt. Jag vet inte vad min poäng med det här inlägget är. Men jag tror att jag ville säga att jag ska må bra snart. Jag kommer att bli en annan person snart. Jag kommer bli gladare. Jag kommer aldrig vakna på fel sida. Jag kommer älska allting. Oavsätt vad. Men livet är uppbyggt på utmaningar. Vem vill att livet ska gå helt perfekt rakt igenom? Vad lär man sig på det? Man blir bortskämd i sinnet. Sånt funkar inte.
Jag vet inte vart jag ska börja. Jag förlorar och får så mycket på samma gång. Om man bara kunde styra sitt liv. Eller få en önskning som kunde göra hela ens liv bättre. Skulle betyder så jävla mycket. Jag vet exakt vad jag skulle önska mig. Inte att jag skulle få en speciell kille eller få en häst eller någonting sånt där. Det skulle aldrig funka. Jag skulle önska att jag hade ett léende på läpparna resten av mitt liv. Eller kanske att jag verkligen älskade livet och inte hade några rädslor.
Men egentligen... Man kanske behöver vara ledsen ibland, man kanske behöver ha rädslor. Man behöver förmodligen alla sortes känslor. Det är kanske det livet går ut på? Att leva och må bra, på alla sätt och vis. Men vem är jag och säga nåt sånt. Jag är bara 13 år, blir kallad p12 i skolan. Kan inte få skriva dikter för att jag tydligen är för ung enligt vissa. Vad vet dom om mig liksom? Absolut ingenting.Ingen vet allting om mig. Faktiskt. Inte ens min mamma, pappa, syster, bror eller min bästa vän. Knappt jag. Men snart, vet inte hur lång tid det kommer ta ska jag förstå mig på det mesta med mig själv. Men inte min omgivning. Jag vill ha spänning, jag tycker om när saker händer som jag inte riktigt förstår. För jag vill ta reda på det själv. Jag vet att jag inte tänker som alla andra. Jag är anolunda. Alla är det på olika sätt. Jag vet inte vad min poäng med det här inlägget är. Men jag tror att jag ville säga att jag ska må bra snart. Jag kommer att bli en annan person snart. Jag kommer bli gladare. Jag kommer aldrig vakna på fel sida. Jag kommer älska allting. Oavsätt vad. Men livet är uppbyggt på utmaningar. Vem vill att livet ska gå helt perfekt rakt igenom? Vad lär man sig på det? Man blir bortskämd i sinnet. Sånt funkar inte.
Kommentarer
Postat av: julia hansson
blir nästan tårögd <3 fint du skriver hjärtat
Postat av: Linn
tack älskling <3
Trackback
