.

Tredje våningen. Eller var det fjerde?
Det finns inga namnskyltar heller.
- Fittskit! Skrek jag.
Då hör jag hur ett brevinkast öppnas. Jag kollar mig runt, helt plötsligt hör jag en röst.
- Emelie? Är det du?
- Ja! Men jag känner mig som ett fån, för jag vet inte vart din röst kommer ifrån... Jag skrattade till. Sedan öppnas en dörr på trejde våningen.
- Här... Det var Linnea som kom ut. Så jag sprang ner och kramar henne, hon kramar tillbaka. Det känns skönt. Fast att Linnea gråter känns det skönt. För nu vet jag att jag kan hjälpa henne.

Vi hade gått in och pratat ett lång stund.
- Linnea... Var han här innan jag kom? Sa jag.
Hon tog händerna för ansiktet och nickade.
- Han stod vid min dörr, sa Linnea.
- Okej. Vill du polisanmäla? Och var det någon annan som såg? Sa jag, jag ville veta mycket.
- Nej, jag vill inte polis anmäla! Sa Linnea med höjd röst, nära till skrikning. Och jag vet inte om någon annan såg. Men Emelie? Sa hon lugnt.
- Ja? Sa jag kanske lite för glatt.
- Jag kan inte sova på nätterna, jag kan inte gå till skolan själv. För han förföljer mig vart jag än går. Det är helt sjukt Emelie! Sjukt det måste du förstå! Sa hon. Hon hade slutat gråta, nu skakade hon mest. Av rädsla tror jag.
- Okej... Förlåt. Sa jag för jag kände mig påträngande.
Linnea gjorde en grimars.
- Det är okej... Men han kan ju liksom sitta och lyssna på oss nu. Han är överallt. Hon viskade nästan.
- Men jag förstår inte riktigt. Varför "valde" han just dig? Sa jag hon rynkade pannan.
- Hur ska jag kunna det?
- Men vet du vem det är? Sa jag.
- Nej... Eller asså... Jag kan inte säga det nu. Hon viskade igen.
- Okej, men kan vi gå till min skola?
- Men han förföljer mig ju... Sa Linnea med arg röst.
- Nej han åkte ju. Jag såg honom.
- Bra... Jag trodde han var kvar. Men varför ska vi dit? Sa Linnea.
- Du måste träffa folk. Plus att det var några tjejer från 8an som såg. Så vi måste prata med dom och få dom att inte tro på det dom själva såg. Vi säger att du ramlade.
Linnea fnissade till.
- Haha. Ja, det gör vi.
Jag sträckte fram min hand och Linnea tog den. Sedan gick vi till skolan långsamt med vaktande blick.