.

Pappa hade förmodligen haft en bra dag på jobbet. Lika muntert frågade han vad som hade hänt, eftersom jag och mamma bara satt helt tysta.
Jag suckade långsamt.
- Inget. Sa jag och tog bort min tallrik och stoppade den i diskmaskinen.
- Jaha, hur gick det på träningen då? Frågade han lika muntert men med lite mjukare röst.
Jag svarade inte utan gick bara förbi och upp på mitt rum. Jag ville inte vara oförskämd, men allt prat om träningen fick mig att tänka på Linnea.
Jag la mig på sängen och kollade upp i mitt vita tak. Men stängde ögonen snabbt och hårt. Mina tankar for fram och tillbaka i mitt fullproppade huvud. Vad var det som hade hänt? Varför? Vem var den där killen? Jag kände igen honom, men kunde inte placera honom.

Jag vaknade av att telefonen ringde. Jag kravlade mig upp ur sängen. Inte förän jag gräppade telefonen förstod jag att jag hade somnat igår. Jag hann inte svara, men det var Linnea som hade ringt. Jag blev glad i hela kroppen. Men min glädje försvan snabbt när jag hörde rösten av Linnea. Hon lät ledsen... Och hade gråten i halsen, ändå försökte hon dölja det.
- Hej... Sa hon med skakg röst.
- Hej! Sa jag. Vad var det du ville? Nyfiken som jag var.
- Eh... Jag ville säga förlåt för det som hände igår. Sa hon snällt.
- Nej men gud. Det var ju inte ditt fel. Plus att jag inte har en aning om vad som hände. Sa jag och försökte vara lite rolig, vilket jag ångrade sekunde efter. För jag hörde hur Linnea snyftade till och slängde på luren.
- Fan! Sa jag lite tyst för mig själv.
Men jag ville ändå inte ringa upp, för då kommer hon bara lägga på eller något. Jag ville inte pressa henne.

I skolan var det som en helt vanlig skoldag, fast jag hörde några  tjejer från 8 B stå och prata. Jag hörde inte speciellt mycket. Men lite.
- Ja! Linnea Andersson. Sa en.
- Va!? Stackars henne. Sa en annan.
Jag gick dit och frågade vad dom pratade om.
- Alltså, du får inte säga till någon. Sa en annan som heter Michelle.
- Nej, såklart inte. Men hon är en av mina bästa vänner. Sa jag.
- Okej... Vi såg henne gå med en 45-årig kille typ. Och hon gick bort någonstans. Efter det hörde vi skrik och gick långsamt bort, gråtandes! Sa Michelle med inlevelse och uppspärrade ögon.
- Herregud! Sa jag. Varför har hon inte sagt något?
Jag sprang snabbt mot området där Linnea bor. Hoppades djupt på att hon skulle vara hemma.
När jag sprang fick jag massa bilder i ihuvudet av Linnea och den där killen. När jag kommer fram till byggnaden hör jag folk som skriker.

Haha, spännande huh?? ;) puss på er.